fredag 25 januari 2008

Haparanda here I come...

När jag landar i gryningen på Kallax Flygplats blir jag bländad av det vita täcket som ligger tungt över landskapet! Solstrimmorna kikar fram mellan de snöklädda trädtopparna och jag nyper mig själv i armen för att förstå att jag inte drömmer. Vilken skönhet! Minus fjorton grader ringer jag mamma i Rinkeby och rapporterar huttrande. "Haparanda finns inte" viskar min stackars systerdotter Jordana som ligger hemma sjuk.I hennes 7-åriga öra låter Haparanda som ett hittapånamn.

Sen tog jag taxi till Haparanda. Föraren Mona närmar sig 70 har kört i 35 år och älskar sitt  Norrbotten "Invandrarna borde flytta hit. Vi har det så bra här." säger hon och jag har lust att vissla till alla mina kompisar och uppmana dem om en massflytt. Det är fantastiskt vackert här och alla människor jag möter är varma och vänliga. Det är inte första gången jag är här. Vi passerar Haparandas stolthet IKEA, som människor vallfärdar till och som har lyft området rejält. Förr fick de stackarna åka IKEA-bussar till Sundsvall i fem-sex timmar för att köpa ett skoställ. Ungdomar och kvinnor i området har fått jobb, finska grannar åker hit och handlar med euro och trakten blomstrar. Mona berättar om sina tre barn och fem barnbarn. Sonen är hockeystjärna i elitserien i HV-71. "Han kan inget annat än spela ishockey" ler Mona ödmjukt."Mest stolt är jag över hans fina tre barn." tillägger hon innan hon stannar till vid en bensinmack, köper en Hänt i Veckan som hon överräcker mig. Jag ser frågande ut. "Du är med där" säger söta Mona och när jag bläddrar upptäcker jag mig och min mastodontmage på sidan 3. Rubriken är idiotisk. Att jag dricker ett halvt glas vin i veckan. "Så skyddar hon sitt barn" står det syrligt. Det där ska jag klargöra snart. Nu måste jag in och tala för två hundra norrbottningar och signera böcker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar