torsdag 20 november 2008

We shall overcome...

Sitter hemma hos mamma i Rinkeby. Melina sover middag i mammas säng. Vi har ätit bönsoppa och jag klämde en falafel i pizzerian på torget hos min kompis Adnan. Det känns så konstigt att vara här. Så fort jag kliver av tunnelbanan blir jag ett barn igen. Eller tonåring. Passerar aldrig konditoriet där de grekiska skvallergubbarna satt och kommenterade alla som gick förbi. "Där går Jannis dotter, ja henne ska jag berätta om..." Det räckte att man hade setts snacka med en killkompis för att ryktesspridningen skulle ta fart. Nu sitter det mest somaliska gubbar där som kanske skvallrar om somaliska flickor. Annars är det inte många kvar. Ut med de gamla och in med de nya. Apostolis i sin städjacka ser ut som en bongotrumma i ansiktet. "Det är tänderna" förklarar han. "De måste lagas..." En annan klasskamrat känner jag knappt igen. Han har tappat allt hår. Och Hassan min gamla arbetskamrat från Mc Donalds är numera vithårig. Kön till moskén ringlar sig utmed posten. Tanter torkar tårarna. Folk tar farväl av de som ska pilgrimsvandra i Mecka. En ung kille vid grönsakståndet ropar mitt namn. Han kommer från Uzbekistan. En farbror från Azerbadjan prutar på paprikorna. Jag snackar ryska med honom men han pratar mest turkiska. De flesta är nya här. Ingen minns när Birgit Friggebo och Carl Bildt bad oss sjunga "We shall overcome" i Folkets Hus. Min gamla Bullerby är sig inte längre lik.

Då och Nu:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar