torsdag 18 mars 2010

Var är mina strumpor?

Mitt hjärta med plåster på högerhanden efter ett dygn med dropp. En tapper själ med kort minne. På sjukhuset kunde jag inte låta bli att tänka på alla de barn och deras föräldrar som ligger på sjukhus med allvarliga sjukdomar och olyckor. Jag mindes de jular jag hälsat på cancersjuka barn på svenska sjukhus och hur jag gick undan för att gråta. De hade gråtit tillräckligt. Jag var där för att peppa och leka. Om jag hade ett trollspö hade jag först av allt trollat bort barns lidande. Men nu har jag inget och det smärtar mig att trots att jag gör så gott jag kan inte räcker till. Nu sänder jag en önskan till alla om snabbt tillfrisknande.

På Teneriffa fick jag en ny bästis. Hon har nyss fyllt 22 månader. Vi har gått från att vara mor och dotter till att bli bästisar. Vi delar hemlisar, vi busar, gömmer oss under broar, åker glashissen med hisnande utsikt upp och ner tills vi blir yra, vi byter kläder, vi hoppar från bassäng till bassäng och sjunger högt i falsett. Det är en ynnest att få tillbringa så mycket tid med sitt barn. Nu sover hon och jag längtar redan tills hon vaknar. Trots att det är vid sexsnåret innan solen hunnit upp över Atlanten. Imorse väckte hon mig med följande mening på grekiska: "Mamma, var är Melinas strumpor?" Världens vackraste öppningsreplik. Ranelid släng dig i väggen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar