lördag 7 augusti 2010

Jag- en alkisfru

Läser i en kvällstidning om de vilda festorgier som äger rum på Rhodos. En spottloska bort i de skandinaviska barerna. Jag har med förfäran skrivit om det i en Metro-krönika för många år sen. Nu känns det som att jag lever på en annan planet. Nu är det jag och mitt livs största kärlek. En kärlek så stark att den inte är jämförbar med någon annan. Och jag som trodde att jag älskat och blivit älskad djupt och passionerat. Nu inser jag att moderskärleken slår allt. Den villkorslösa. Den utan krav eller förväntningar. Den som får mig att explodera vid ett försumbart, läspande: "Jag älskar dig mamma." Våra dagar kan tyckas enahanda. Hon väcker mig, vi byter blöja, jag kokar välling, vi gör planer för dagen, går till frukosten där jag måste fabricera historier för att få i henne minsta tugga, vi promenerar i hennes snigeltakt till barnpoolen, vi badar i vatten som når mig till knäna, vi ritar, vi hoppar, hon gungar, vi sjunger, jag berättar sagor, vi lunchar och sover siesta, vi vaknar och klättrar i klätterställningen och efter fem dagar på Rhodos har jag ännu inte tagit ett vuxet dopp i en djup pool eller i havet. Men vem bryr sig? Hennes lycka är min lycka. Och när mina vänner bjuder in till nattens upptåg med internationell DJ skrattar jag och önskar dem en lyckad kväll för jag ska bara bada henne, natta henne och somna omslingrad, med näsan djupt nerbäddad i hennes vaniljdoftande mjuka halsgrop och be en bön om att hon ska få uppleva stark kärlek i sitt liv. Villkorslös. Hon kan skrika och gnälla utan att min kärlek naggas i kanten. Som om jag vore en klassisk alkisfru. Hon som går i fällan och förlåter allt. Hon som tror på bot och bättring. Hon som älskar utan att förvänta sig någonting tillbaka. Hon som glömmer att hon just fick ett slag i ansiktet för hon vet att det kommer ett leende, en antydan till ånger som raderar all smärta. Min Melina. Min dotter. Imorgon ska jag visa henne Lindos.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar