torsdag 30 september 2010

Vad kostar ett liv?

Mötte just en vän och grät en skvätt över mitt lilla elände. Hon berättade att det inte var så bra med henne heller. Berätta, bad jag. Hennes barnbarn hade just begått sitt tredje självmordsförsök. Senast hon skar sönder sina handleder skickades hon hem direkt. Utan psykhjälp. Nu är hon tillbaka. Denna gång sköljde hon ner en brutal mängd sömntabletter i den unga kroppen. Uppvuxen med en kraftigt alkoholiserad mor som fick ett sms om dotterns självmordsförsök och svarade att hon var upptagen. Pappan manodepressiv nyligen omgift med en kvinna i dotterns egen ålder. Ändå får flickan som överlevt en mardrömslik barndom ingen hjälp. Nedskärningar i psykvården. Som kostar liv.

onsdag 29 september 2010

Våldet mot SD

Våldet mot SD-anhängare oroar mig. Våld löser inga problem. Det skapar nya. Våldet besitter en inneboende accelerationseffekt som får förödande konsekvenser. Till dem som hotar och våldför sig på dem som  visserligen förespråkar en hotfull politik vill jag säga: Med vänner som er behöver man inga fiender. Lägg ner. Vässa era vokabulär, erövra argumenten, studera statistiken, stick hål på deras myter - utan att röra dem. Det säger jag som senast idag fick ett hatbrev från en fanatisk SD-aktivist.

tisdag 28 september 2010

Vackra Volga

Och så en bild på vackra Volga som jag skriver om nedan:

För dem som tror att rasism blott drabbar burkaklädda kvinnor.

måndag 27 september 2010

Volgas vardagsrasism

God kväll. Och tack för alla era brev. Nu väljer jag att publicera ett av många. Volga skriver:

"Idag, efter att ha varit sjuk i flera dagar ville min pojkvän bjuda mig på en härlig thaisoppa. Med kroppen proppfull av Alvedon tog vi oss till vårt favoritställe och skulle köpa
lite frukt från Ica (Spånga). Vid ingången står vi och pratar om vi ska köpa med oss onyttiga delicatobollar då det endast 2 cm ifrån mig passerar en äldre svensk man med käpp, skägg och
glasögon. I takt med att han går förbi säger han högt: FYFAN NI BLATTEJÄVLAR ÄR JU ÖVERALLT!
Han skakar på huvudet, suckar igen och fortsätter att gå.

Jag som tidigare aldrig varit med om rasistiska påhopp blev chockad. Jag varken bryter eller beter mig speciellt "blattigt" (hur man nu gör det). Min pojkvän frågade om han skojade, mitt svar var: gå och fråga han, jag vet inte..
Min pojkvän som då går fram och frågar vad problemet egentligen är får svaret: NI KAN FÖRFAN INTE INTEGRERA ER!

Jag visste verkligen inte om jag skulle skratta eller gråta. Gubben ville slåss med min pojkvän för att vi var "blattar" och att han inte kunde gå till ica utan att "se oss". Det enda som kom ut ur min mun var:
"Jag är faktiskt utbildad lärare och hela min släkt är utbildad! Jag utbildar med andra ord svenska barn och vi gör mer för det svenska samhället än vad du någonsin kommer att göra!"

Hans svar var då: "Ja men då har ju du fattat grejen". På något sätt blev jag accepterad för att jag helt plötsligt inte var den där blatten längre utan jag "bidrog" till och med.

Med hela den här incidenten, då hela ica stod och tittade på oss, insåg jag att Sverige har förändrats. Min mamma undrar varför jag aldrig kallar mig svensk fast jag är född och uppvuxen i Sverige. Här har vi ett konkret exempel på varför jag ALDRIG vill vara "svensk". Och hur svenskar aldrig gett mig chansen att känna mig svensk. Fyfan vilket hemskt land Sverige har blivit. Man kan inte ens gå och handla lite frukt utan att bli påhoppad för att ha fel hårfärg.

Det här var så sjukt att personalen slängde ut mannen och folk kom fram och bad oss att strunta i det. Jag gick runt i ica och skakade av ilska. Och undrade var
mänskligheten tog vägen. Alla ser det svartskallar gör, men det svenskarna själva gör, det ser ingen.
"

Jag kunde inte låta bli att be Volga berätta mer om sig själv. Så här skrev hon:

"Mina föräldrar kommer från Iran. Jag är född och uppvuxen i Sverige vilket gör mig till dryga 22 år. Det som gör mig riktigt förbannad är att jag vuxit upp med att aldrig stjäla någonting,
göra någon illa. Jag är en person som hjälper gamla tanter med dörren, ställer upp den nedtappade frukten på Willys och
jag gör saker från mitt hjärta, precis som många andra. Sedan SD kommit in i min tv ruta blev jag förkrossad, men samtidigt glad när så många demonstrerade mot rasismen. Jag är utbildad lärare inom historia och religion.
Alla frågar, varför är du så mörk? Volga var kommer de namnet ifrån? Visst det är kul. Jag är otroligt stolt över
att komma från ett så stort och underbart land som Iran, men i Iran ser jag aldrig någon kvinna dra åt sig sin väska bara för att jag sätter mig brevid henne på tunnelbanan - som om jag skulle råna henne. I Iran får jag aldrig kommentaren på ett extra jobb jag hade
på Globen, "men oj vad du pratar bra svenska, det brukar inte många göra som är som du"

Ett tecken på att det är fritt fram för främlingsfientligheten. Nu när det berömda locket är av. Det är så sällan sådana vardagshistorier publiceras i pressen. Att tiga är att hålla med.

onsdag 8 september 2010

Farväl!

Basta. Det är inte många som har umgåtts mer med sitt barn än jag. De flesta föräldrarna tvingas pendla till heltidsjobbet, lämna på dagis i gryningen för att hämta i skymningen och har sällan mer än en månads sammanhållen semester. Jag lever ett priviligierat liv. Ett liv jag knappt vågade drömma om som barn eller tonåring.

Min dotter har bara gått på dagis halvtid och ändå är hon 2,5 år. 9-15.00. Sen har jag hämtat och jobbat igen efter 20.00 när hon somnat. Det är inte många som kan styra sina arbetstider på det viset.

Vi har inte haft barnflicka och vi har båda haft flexibla jobb där vi kunnat resa mycket tillsammans och hänge oss åt vår dotter. Jag jobbar internationellt och vi har ett annat ett hemland också som vi har besökt så ofta vi kan. Vi är en modern familj där vi båda har stöttat varandra yrkesmässigt samtidigt som vi fått barn. Men kärleken tog slut. Stena mig. Mulla Annika och allt vad ni nu heter. Kvinnor som dömer sina systrar i världens mest jämställda land för att de inte ger upp sitt eget liv. Läs era inlägg. Ni låter som de ni säkert anklagar för kvinnoförtryck. Inskränkta, bakåtsträvande, konservativa, dömande, stenkastande små människor. Och jag går i fallgropen och försvarar mig och min livsstil. Det är patetiskt. Cirkeln är sluten. Jag har i hela mitt liv kämpat för att få leva ett liv i frihet. Jag har kämpat för att få skriva mitt eget livsmanus. Jag dömer ingen och tror inte att mitt sätt är rätt. Jag gör mitt bästa och nu blir jag bara ledsen av att läsa vissa inlägg. Så farväl. Tack till er alla som visat kärlek och respekt. Tack för stödet, visdomsorden, råd och tips. Ni har varit mina virtuella vänner. Er gnällspikar klarar jag mig utan. Ni är blott en handfull men jag kan inte längre värja mig. Jag har inget immunförsvar längre. Så nu släpper jag inte in er i mitt liv längre. Gnäll på någon annan istället.

söndag 5 september 2010

Sanningen

Jag är skyldig er ett svar. Trots att jag har svårt att uttrycka mig när jag är mitt i ett skeende. Man behöver lite distans till smärtan för att kunna fånga och formulera den. Vi har separerat. Jag mår bra men jag sörjer skärvorna om den familjedröm jag hyste. Illusionen som sprack. Jag ville så gärna och jag försökte så mycket. Det jag sörjer mest är min dotters frånvaro de dagar hon är hos sin fantastiska pappa. För jag älskar honom fortfarande. J har gett mig det vackraste jag har. Och han kommer att stå mig närmast, efter Melina, resten av livet. Fråga inget mer om detta snälla. Jag har inga svar. Inte än. Må gott allihopa och ta hand om varandra. Vårda kärleken och njut av era familjer. Nu ska jag lyssna på Nina Simones Mr Bojangle.

Terapeutisk musik

Har hittat Spotify. Ja, jag vet att jag är lite efterbliven men det är ju underbart. Jag satt till två inatt och plockade ihop en spellista på grekiska depplåtar som gör underverk för ledsna själar. Och så lite Nina Simone och Aretha Franklin som körsbäret på tårtan. Kom med förslag på era bästa depplåtar så ska jag plocka in dem också.

lördag 4 september 2010

Kulturens kraft

Igår kväll ledde jag en kulturgala i Täby Kommun där bl.a. kloka förläggaren Dorotea Bromberg och underbara Cookies n' Beans medverkade. Kolla upp denna musikaliska stjärntrio som gjorde mig knäsvag.

Idag var jag programledare för Riksteaterns stora höstrepertoar och presenterade en massa fantastiska förmågor från Sven Wollter, Iwa Boman, Özz Nujen, Lo Kauppi, magikern Julien, operadivorna Divine till japanska trumslagare, Cullbergbaletten och streetdance. Jag är helt fascinerad av den kreativitet, kraft och lust som jag under dagen fått vältra mig i. I nästa liv blir jag skådis eller regissör. Även om ni aldrig går på teater, lova mig att boka upp en kväll när ni går på en föreställning under hösten. Själv ska jag ta med Melina på barnteater. Kram från en kulturkofta.

fredag 3 september 2010

Hissmöte

Stötte på en kille från Irak i hissen igår. Han delade ut reklamdblad. Pizzamenyer skulle han peta ner i 600 brevlådor. För mödan får han 200 kr. Han var helt slut när jag mötte honom. Inte undra på. Räkna ut killens timpeng. Modern slaveri. Jag har sparat pizzarestaurangens adress. Borde jag ringa upp och skälla ut dem?