onsdag 8 september 2010

Farväl!

Basta. Det är inte många som har umgåtts mer med sitt barn än jag. De flesta föräldrarna tvingas pendla till heltidsjobbet, lämna på dagis i gryningen för att hämta i skymningen och har sällan mer än en månads sammanhållen semester. Jag lever ett priviligierat liv. Ett liv jag knappt vågade drömma om som barn eller tonåring.

Min dotter har bara gått på dagis halvtid och ändå är hon 2,5 år. 9-15.00. Sen har jag hämtat och jobbat igen efter 20.00 när hon somnat. Det är inte många som kan styra sina arbetstider på det viset.

Vi har inte haft barnflicka och vi har båda haft flexibla jobb där vi kunnat resa mycket tillsammans och hänge oss åt vår dotter. Jag jobbar internationellt och vi har ett annat ett hemland också som vi har besökt så ofta vi kan. Vi är en modern familj där vi båda har stöttat varandra yrkesmässigt samtidigt som vi fått barn. Men kärleken tog slut. Stena mig. Mulla Annika och allt vad ni nu heter. Kvinnor som dömer sina systrar i världens mest jämställda land för att de inte ger upp sitt eget liv. Läs era inlägg. Ni låter som de ni säkert anklagar för kvinnoförtryck. Inskränkta, bakåtsträvande, konservativa, dömande, stenkastande små människor. Och jag går i fallgropen och försvarar mig och min livsstil. Det är patetiskt. Cirkeln är sluten. Jag har i hela mitt liv kämpat för att få leva ett liv i frihet. Jag har kämpat för att få skriva mitt eget livsmanus. Jag dömer ingen och tror inte att mitt sätt är rätt. Jag gör mitt bästa och nu blir jag bara ledsen av att läsa vissa inlägg. Så farväl. Tack till er alla som visat kärlek och respekt. Tack för stödet, visdomsorden, råd och tips. Ni har varit mina virtuella vänner. Er gnällspikar klarar jag mig utan. Ni är blott en handfull men jag kan inte längre värja mig. Jag har inget immunförsvar längre. Så nu släpper jag inte in er i mitt liv längre. Gnäll på någon annan istället.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar