lördag 20 november 2010

Kajs civilkurage

Igår föreläste jag om språkliga möten på Klarspråksdagen i Borlänge, satte mig på tåget till Gävle för att där byta tåg till Stockholm.

Det blev ersättningsbuss istället och när vi serverades kanelbullar och pärondricka vid påstigningen började jag ana oråd. Mitt ute i den snöklädda skogen, på en motorväg får bussen punka och den kvinnliga föraren som kör buss för första gången i sitt liv blir alldeles paralyserad. Jag som ska presentera Rising Stars på NK börjar ringa taxi men ingen vill hämta i skogen, typ tre mil norr om Uppsala. Så jag liftar. Och liftar. Och efter tio minuters liftande stannar en saab.

Mannen ska till Stockholm. Jag vädjar och han välkomnar mig in. Innan jag kliver in springer jag upp på bussen där alla sitter som marmorstatyer och väntar på en ny ersättningsbuss som kanske kommer. De sitter helt apatiska och chockade och jag frågar om det finns några som ska med ett flyg och har bråttom. Tre tjejer får följa med i den bil jag stoppat. När tjejerna blir avsläppta på Arlanda kommer jag på mig själv med att vara lite orolig. Är mannen våldtäktsman? Massmördare?

Kaj är frånskild tvåbarnsfar. Han berättar om sin dotter som har autism, han berättar om sitt kringflackande arbete och jag tycker riktigt mycket om honom. När jag går av vid Mörby Centrum får han min Kokbok som tack. Tack Kaj för att du visar att det fortfarande finns människor i vårt land. Tack för att du stannade när alla andra körde förbi i hög hastighet i mörkret och kylan trots att de såg att en buss stannat vid vägkanten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar