söndag 23 januari 2011

Lyfta Bagge eller dö?

God vecka till er alla och hoppas ni finner glimtar av glädje i vardagen. Planera in små oaser av lycka i almanackan. Själv lekte jag nyss kurragömma med min dotter i en mörklagd lägenhet och vi skrattade så vi grät. När min spralliga 2-åring fick se fredagens Jive till hennes favoritlåt Manboy skrek hon: “Jag vill också vara stor, ha rosa klänning och dansa med Ludde”

Vi är så tacksamma för er räddningsaktion. Nu har vi tagit våra första Slow Fox-steg och jag kan konstatera att jag just upptäckt en ny favoritdans. Så elegant och graciös. Så böljande vacker och romantisk att jag blir knäsvag. Nu har jag börjat fundera på klänning och det lyft som jag längtat så länge efter och som nu äntligen är tillåtna.

Så kom då stunden när jag skulle prova mitt livs första lyft. I Luddes balettarmar. Hisnande känsla. Utsikten från ovan födde en ny insikt: Jag har höjdskräck. Det kändes som att jag tog mitt sista andetag när han lyfte mig över huvudet. Krampaktigt kurade jag ihop mig som en potatissäck runt hans nacke tills vi föll ihop. Risken finns att jag bryter ben och armar och jag inser nu att moderskapet har gjort mig fegare och skörare än jag någonsin varit. Jag vill vara hel för min dotters skull. Så från att ha varit kaxigt förvisad om alla fantastiska figurer jag kan göra i luften gör jag nu en pudel. Jag tar tillbaka alla lyftlöften. Jag vet helt enkelt inte om jag klarar av dem.
Jag lyfter hellre Anders Bagge än att behöva sväva som en osalig själ över Luddes söta skalle.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar