torsdag 20 januari 2011

My manboy

"Manboy, manboy, you can call me Manboy", sjunger min Melina och jag gör så gott jag kan för att slipa på ben, armar, hållning, knän och koordinera kroppen.

"Hur känns det att vara uträknad?" frågade en tjej som hade läst någon kvällstidning där jag inte direkt var favorit. Jag svarade inte. Svalde bara och gick och bar på frågan som cirkulerade i mitt blodomlopp som ett elakt virus. När jag nu tänker efter har jag ju alltid varit uträknad. Ända sen födseln i en tvättstuga, dotter till fattiga arbetare som tvingades rycka upp sina rötter och byta land. Uppväxt i Sveriges fattigaste förort, skilsmässobarn, tjej, invandrare. Jag hade helt enkelt allt som krävs för att vara uträknad. Men jag kravlade mig mödosamt upp mot alla odds.

Jag har alltid gjort mitt bästa. Det har tagit mig längre än jag vågade drömma om. Nu gör jag också mitt allra bästa. Jag står på tå för att bjuda tittarna på lustfylld dans och en förnöjsam fredagkväll. Vi får se om det bär eller brister.

Favorittippad har jag aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att bli. Jag kommer aldrig att vinna Let's Dance. Men varje dag vinner jag över mig själv, mina rädslor och demoner. Varje dag vinner jag nya insikter om mina egna gränser och glädjeämnen. Det är dags att luta sig tillbaka, låta min Manboy Ludde leda och hoppas på ert stöd - om ni anser att jag förtjänar det.

Glöm inte att det är vi själva som avgör våra liv och som definierar framgång. Vi tävlar bara med oss själva och målet är ingenting annat än lycka. Att fånga, förädla och förmedla den. Puss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar